Att springa ett maraton är en av de tuffaste atletiska utmaningarna man kan företa sig. Du ska springa 42 195 meter, ofta på sommaren mitt på dagen. Det är ett företag som kräver enorm disciplin både i själva löpningen såväl som i privatlivet.
1984 var det första året i de olympiska spelens historia som kvinnor fick springa maraton. Det var inte helt okontroversiellt. Precis som alla andra gånger i historien då kvinnor äntrat en arena som tidigare varit exklusivt tillgänglig för män. Det var helt enkelt många som ansåg att maraton inte var en sport för kvinnor.
Tänk då på modet hos de kvinnor som var först med att springa maraton i OS. Vilket ansvar de måste han känt, inte bara inför sig själva utan också ansvaret i att bevisa för olympiska kommittén att de visst hörde hemma där.
En av dessa kvinnor var då 39 år gamla Gabriela Andersen-Schiess. Vid 39 års ålder visste hon att OS 1984 förmodligen var hennes första och enda chans att tävla i Olympiska spelen. Hon var inställd på att göra det bästa av det.
Hon gjorde en gedigen insats, men började må dåligt under de sista hundratalet meter. Hon hade oturligt nog missat ett vattenstopp och var vid det här laget både uttorkad och utmattad och var på väg att kollapsa. Personalen försökte också ihärdigt att få henne att avbryta loppet men det gick hon absolut inte med på. Det här var på tok för viktigt, för mycket stod på spel för kvinnors fortsatta möjlighet att få delta. Hon kämpade på det sista stycket av loppet i en prestation som måste ha varit otroligt plågsam.
Det är delvis tack vare henne och hennes järnvilja som det idag inte råder någon tvekan om att också kvinnor ska springa maraton. En inspirerande historia för alla att dra lärdom av.